trehundradagar.blogg.se

 

ABSTRACT: Eftersom man som Erasmus-student var tvungen att fylla i ett formulär om hur året på utbytet varit och så vidare, tänkte jag att det kanske inte bara är Internationella kansliet som är intresserade av torr information? Så jag delar med mig än en gång. Denna gång lite mer officiellt (uppenbarligen) och kanske inte lika uppdelat i smårubriker, och om ni mot förmodan glömt något av det jag tidigare berättat så får ni helt enkelt ta en titt i arkivet.

SYFTE (instruktioner från Internationella Kansliet i Uppsala): "Utbytesrapporter utgör en värdefull informationskälla för studenter som funderar på att åka på utbyte. När du skriver din rapport, tänk på att den både ska inspirera och informera. Din utbytesrapport får inte innehålla personnamn eller personangrepp. Däremot får den vara en kreativ och rolig reflektion över din tid som utbytesstudent!"

Universitet: Wageningen University and Research center (WUR)

Program: Kurser i masterprogrammet Molecular Life Sciences

Period: ht12/vt13 (60c)

 

Studier

Undervisningssystemet skiljer sig inte nämnvärt från Uppsala universitet. På flesta utbildningar på TekNat i Uppsala läser man dock inte flera kurser samtidigt, vilket man oftast gör vid WUR. Året är indelat i 6 perioder om 3-6 veckor/st. Efter varje period har man normalt en inläsningsvecka och en vecka med tentor. Inläsningsveckan är väldigt bra eftersom man verkligen har tid att repetera det man har lärt sig i lugn och ro. Jämfört med UU är det mindre hemmastudier, och den tid man måste lägga ned på varje kurs är noga uträknad och väl anpassad till hur mycket tid man har (inget jobb under helgerna) och antal poäng varje kurs omfattar. Det är väldigt klart exakt vad man förväntas kunna till tentor, vad rapporter ska innehålla etc.

Kraven är nog i princip desamma som vid UU, även om det i en del UU-kurser har varit lite svårare att veta vad man som är viktigt att kunna/ha med i rapporter. De flesta kurser avslutas med en tenta, men en del endast med en rapport. Rapporterna ska oftast skrivas i grupp och det krävs därför att de alltid är relativt långa och djupgående. En del kurser innehåller både rapport och tenta. Betygen är vid WUR 0-10, där 5,5 är gränsen för godkänt. Att få en 10:a är i princip omöjligt och jag skulle säga att en 8:a motsvarar en 5:a i Uppsala. Ofta betygssätts de olika momenten i en kurs och vägs samman till ett slutgiltigt betyg. Man kan oftast kompensera en underkänd tenta med en bra rapport till exempel.

 

 

Alla kurser är kortare än UU’s, på gott och ont. Det är lättare för studenterna att få en överblick över ämnet, och lättare för lärarna att hålla en röd tråd genom hela kursen. Nackdelen med detta är att en del kurser överlappar lite i innehåll, eftersom varje kurs behöver en introduktion som passar alla. Klasserna är olika stora beroende på kurs, precis som på UU. De har gränser för hur många studenter som får gå varje kurs. De kurser som innehåller mycket laborativt arbete tillåter färre studenter, och man får därmed allt som oftast den handledning man behöver. I genomsnitt är klasserna ungefär som på Molekylärbiologiprogrammet i Uppsala, även om jag tycker att UU har en del att lära av WUR gällande antal studenter/handledare i labbet. Min känsla att WUR fokuserar mycket mer på praktisk användning av kunskap, medan UU är väldigt inriktat på de teoretiska delarna. Jag har lärt mig mer och fått mycket bättre självförtroende under det här året än vad jag tror att jag hade fått av ett år vid UU. Detta kan självklart bero på vilken nivå man läser vid WUR, även om kurserna på kandidat-nivå också verkar vara mer ”verklighetsförankrade” än de i Uppsala.

I Wageningen väljer man inriktning på sina studier redan när man börjar, medan man i Uppsala får smaka på olika delar av ämnet innan man bestämmer sig. Om detta är bra eller dåligt är självklart en smaksak och säkert väldigt olika från person till person. Det passar ju om man vet vad man är intresserad av från början men kanske inte ger en lika bred grund. Samtidigt innebär det att man från början får ett kursupplägg anpassat till det man är intresserad av. Lärarna har jag uppfattat som väldigt engagerade och hjälpsamma, och relationen lärare-student är densamma som i Sverige. Alla kurser på masternivå är på engelska, och lärarna pratar mycket bra engelska, liksom de andra studenterna. Att klara sig med engelska i Nederländerna är allmänt väldigt lätt. Alla utbytesstudenter måste i början av terminen göra ett engelskatest (även om man har ett giltigt intyg på sina språkkunskaper) för att bekräfta att man inte kommer ha några problem med att förstå kurslitteraturen eller hänga med i undervisningen.

Tillgången på studieplatser är god, under inläsnings- och tentaveckorna har biblioteket öppet längre och öppnar en eller två extra våningar. Däremot är studieplatserna då biblioteket är stängt inte så många med hänsyn till hur många studenter det är. Även om man har ett passerkort kan man heller inte stanna hur länge man vill i universitetsbyggnaderna. Antalet datorer kan diskueras men det går oftast att hitta en ledig. Då datorer krävs för grupparbeten har lärarna alltid sett till att såväl datorer som grupprum är bokade under de timmar man förväntas jobba med detta.

Jag kan ju bara prata om utbildningen på masternivå och samma saker behöver självklart inte gälla för kurserna på kandidatnivå.

 

 

Mottagande

Den första veckan anordnades Annual Introduction Days (AID), som motsvarar introdagarna för biologer/kemister/geologer i Uppsala. Man kan välja mellan en light- eller fullversion. En del grupper består av masterstudenter, och andra av kandidat-dito. Som nämnt ovan är andelen utbytesstudenter stor, varje grupp består av ungefär 10 personer och i min grupp hade jag 2 holländare. Varje grupp har två faddrar som man kan fråga om olika saker, rörande både studier och fritidsaktiviter och var man hittar den billigaste maten. I början av terminen var det också ett möte för att informera Erasmus-studenter om olika viktiga saker, som vem man ska fråga om vad.

 

 

Boende

Som Erasmusstudent under ett helt år har man rätt till ett korridorsrum som universitetet ordnar. Detta gäller dock inte om man bara stannar 6 månader, även om man om man har tur kan få ett sådant rum då också. I varje korridor bor mellan 10 och 20 studenter och det är olika hur mycket man har gemensamt; kök, toaletter och duschar. Eftersom jag var rädd att inte ha någonstans att bo när jag kom fram, ordnade jag själv boende redan innan jag anlände.

Jag har bott i en lägenhet ombyggd till en korridor med 3 andra studenter i ett trevligt område ganska centralt. Det är svårt att hitta ett ocentralt boende i Wageningen, eftersom staden är ganska liten. Min hyra har varit lite högre (425 euro/månad) än om jag hade valt ett vanligt korridorsrum (runt 370 euro/månad beroende på korridor), men jag har trivts väldigt bra. Det råder en liten bostadsbrist, men inte i närheten av Uppsalas. En del bor tillsammans i en lägenhet och det är lätt att hitta folk att bo med om man känner för en sådan lösning. Då krävs det självklart att man äe på plats redan. Några bodde på en campingplats de första veckorna, andra hemma hos sina faddrar. Detta är dock inget jag skulle rekommendera eftersom Nederländerna är ett väldigt regnigt land och man inte kan utgå från att faddrarna har sovplatser. Kontakta universitetet i tid för tips på bostäder och hur du ska gå tillväga! Gärna i slutet av terminen innan du anländer. Detta får man dock mail om tillsammans med annan viktig information inför sin ankomst.

 

Ekonomi (och shopping, reds tillägg)

Mat och alkohol är billigare än i Sverige, hyrorna desamma, i alla fall om man jämför Uppsala och Wageningen. Studiemedlet räckte lika bra som det gör i Uppsala. Buss- och tågpriserna är i nivå med de svenska och det är ju inte speciellt långt någonstans. Från Wageningen till Amsterdam kostar det knappt 10 euro, och till Schiphol runt 13. 

Shoppingutbudet är lite begränsat i en stad till stor del bestående av studenter. Totalt bor 30 000 här, och studenterna är ungefär 12 000 (en del skrivna i Wageningen, andra inte) och jag kan tänka mig att några tusen också arbetar på universitetet. I Amsterdam är shoppingen finfin och även i Utrecht kan man hitta en hel del. Är man ute efter H&M och dylika affärer finns Ede och den lite större staden, vilket inte säger mycket, Arnhem. Ede ligger 20min bort med buss, liksom tågstationen. Till Arnhem är det fyra mil, och bussresan dit tar runt en timme. Annars är det cykel som gäller. Jämt. KÖP EN CYKEL DIREKT. Finns på torgets marknad som är öppen på onsdag och lördag förmiddag. Där kan man också köpa holländska specialiteter, frukt och billigt schampo.

 

 

 

Fritid 

Det finns organisationer motsvarande Uppsalas nationer, om än inte lika omfattande. Det är lätt att engagera sig om man pratar holländska, lite svårare annars även om det säkert går. Jag kan inte riktigt uttala mig om detta eftersom jag inte gjort några seriösa försök.

Det är en relativt sportig miljö att befinna sig i. Gymmet och sportcentret är väldigt fräscht och det finns gott om lag och träningsgrupper att joina.

 

Det finns en mysig ölpub att besöka på torget som heter något jag glömt. Den är väldigt ostudentig och har massor av olika roliga öler och en lite murrig inredning. Mat, drinkar och high tea kan man med fördel inta på De Kater som  även den ligger på torget. Två coffee shops har staden förärats med, liksom en klubb enbart för internationella studenter, som föga överraskande heter International Club men som i folkmun kallas IC. Vill man ha en liiite mer outbytesstudentig variant på dans- och drickställe är det Doctor's som gäller. Det ligger bredvid De Kater och där kan man önska låtar. 

 

Sammanfattningsvis ett bra år. Bra utbildning, och det är nästan så att jag önskar att jag hade läst hel min utbildning här. Staden i sig lämnar kanske en del övrigt att önska, men det ger också en viss studiero. Eftersom det är så mycket utbytesstudenter är det lätt att hitta folk att hänga med. Och det är aldrig långt till något i Holland. Mitt lokalsinne tillät mig hitta i Wageningen, men inte i Amsterdam. Om du har chansen att läsa biologi i någon form här, just do it!

 

 

1) Är väldans nöjd med dagens arbetsinsats då jag purifyat, measurat aktivitet, tagit fina fotografier på rosafärgade sampler, koncentrerat och varit allmänt myrlik i effektivitet.

 

2) Min labkompanjon var sjuk. Det var ju synd för henne, men jag älskar att jobba själv och är extremdålig på allt som har med samarbete att göra. Även fast vi klär oss i princip likadant och har samma frisyr så är det ju inte samma sak och lika fabulöst som att jobba mol allena.

 

3) Hade en kort konversation med den blonde pojke med tofs och en look som säger jag älskar kemi och ställer gärna upp som modell i diverse universitetskataloger där jag håller i ett provrör med grönt innehåll och ser koncentrerad ut. Trots detta är han ganska trevlig och hjälpsam när jag springer omkring i mitt påstådda myrtempo och inte hittar saker eller förstår hur man ändrar fucking spinhastighet på centrifugen. Han frågade var jag kom ifrån och jag svarade ärligt varpå han sa att han hade misstänkt detta men inte var säker. Min följdfråga var då varför han hade fått för sig detta. "Jo, jag har ju varit en del i Sverige. I Jämtland"

Tydligen har pratar jag inte med de i:n som tydligen är karaktäristiskt för engelskpratande svenskar (?). Tog det som en komplimang. Blir i och för sig alltid lika lycklig när någon säger att det inte hörs att jag är svensk. Även om jag förstår att detta inte innebär att jag pratar bra engelska, så betyder det i alla fall att jag inte låter likadant som han chefen för eurovision song contest (är han fortfarande kvar?).

 

4) Helgen har gett mig several erfarenher, bl.a; att fira en liten stads 750-årsdag, att fira födelsedag på mexikanskt vis, att få ett armband direkt från Kina och bli glatt överaskad, att tappa självrespekten totalt genom att ge sig in i den afrikanska dansens värld och till råga på allt bli filmad under denna timme av nationell tv (detta ligger nu uppe på internet, men jag vägrar länka) osv. Orkar inte vara mer detaljerad.

 

Wageningens 750-årsdag firades i dagarna tre genom att det smälldes upp karuseller, aktivitetsgrejs för stora som små och någon form av parad som tågade glatt genom stan. Väldigt mycket som Liberation Day faktiskt. Det var någon form av internationellt tema på hela galejet och det serverades mat från alla hörn i världen och man kunde prova på allt från flamenco till stepdans till den afrikanska dansen som jag oväntat uppenbarligen kände för.

 

Såja. Nu är min inkuberingspaus över och jag ska försöka återfå min myr-feeling och behålla den någon timme till innan jag går hem och äter min holländska middag; bröd och gouda.

 

Puss och så! Ledsen att jag inte orkar bilder just nu, men ni älskar ju mitt tangentbordsbubblande!

 

 

 

 

Det är en konstig känsla när man inte kan göra som Albert Heijn vill - HAAAAMMSSSTTTEEERRREEEEEN! - bara för att allt jag hamstrar nu antagligen inte kommer användas upp innan jag tar mitt pick och pack och flyttar härifrån. Jag menar, hur mycket måste man kissa för att på 5-6 veckor göra av med 14 pappersrullar? Hur klinisk kräver man att håret ska vara om man gör av med fyra men betalat för tre schampooflaskor? Och så vidare.

 

Det är en konstigare känsla än jag hade förväntat mig faktiskt. Lite överväldigande. Det här året har gått snabbt på ett väldigt långsamt sätt. Varje del har känts som en evighet, och det känns som om jag har bott och verkat här i en evighet. Det känns också som om jag vill stanna, som om Wageningen är här jag bor. Här stoppar jag dock mina tankar. Jag vet att jag kommer tycka att det är skönt att flytta till Uppsala. Jag vet att jag kommer kunna andas på ett helt annat sätt. Jag vet att jag kommer bo nära, så nära de flesta jag saknar. Och så vidare.

 

 

 

 

Sista tentorna i mitt liv har avverkats och i höst ska jag masterarbeta på SLU. Sen är jag klar? Med något. Typ. Kanske. Lite som att ha snickrat ihop en skulptur som kanske ser helt okej ut men inte tillräckligt för att gå att försörja sig på och inte användbar i sig. Fem år av skulptursnickrande. 

 

Regnet smatterismattrar och ikväll är det Eurovision Song Contest. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag nämner det - NEJ! Och kvällen igår bjöd på en summering av de bästa svenska, holländska och tyska bidragen genom tiderna. Sammanfattningsvis är Tyskland det land vi har att tacka för mest. Bara den här ger ju Tyskland douze points i mitt hjärta;

 

 

 

Och ja, det är med tyskar jag ska heja och skämmas ikväll.

 

Med dom orden och en mental glitterdusch till alla er som orkar traggla er igenom mina ordströmmar, önskar jag er massor av bra saker! Här har vi långhelg och nästa vecka börjar inte förrän på tisdag. Jag har trettio år efter alla andra upptäck serien Girls och är totalt fast. Långhelgen kommer med andra ord mycket lägligt. På tisdag får jag se om mina fina transformerade Aspergillus niger har velat växa och om vi då kan få skörda sporer! Man gör det genom att spruta på någon form av saltlösning på plattorna svampen växer och sprider sina svarta (därav namnet niger) på och sedan försiktigt dra med en spatel fram, tillbaka och runt. Pipettera sedan upp sporlösningen och lek vidare. JAO.

 

Ja, precis så var det denna helg. Denna helg av vin, turister och Eiffeltorn. Denna helg av pussar på broar, kalla vindar och strosande. Denna helg av solsken och sång. Ja, jag sjöng för mig själv när vi promenerade genom staden.

 

Det är ju svårt att inte nynna på Joe Dassin när man spatserar mot Triumfbågen. Och det är svårt att undvika att peppa sig med JAG TÄNKER HOPPA NER FRÅN EIFFELTORNET när man stegar upp mot andra våningen i den byggnad som jag har hört ska vara överskattad - men som av mig var uppskattad. Det är också svårt att inte tycka att man behöver lite extra pengar, när man blir shopping- och lyxmatssugen och då brista ut i den något modernare dängan Aloe Blaccs "I Need a Dollar".

 

 

Imorgon kom och jag vaknade av en elektronisk rost som sa "klockan ar sju, det ar dags att stiga upp" om och om igen. En promenad till ett av de manga bagerierna senare och efter inmundigande av diverse brod, korv, ost, sylt, te och chokladiga lackerheter blev jag transporterad till Grenoble station. Att bli transporterad pa svarta militarcyklars pakethallare med kudde under rumpan och med vinden i haret ar klart mycket harligare an att fraktas inklamd pa bussar, flygplan eller tag.

 

Jag hade fatt med mig matsack och kande mig efter omstandigheterna ganska avslappnad. Lite uppgiven och less, men avslappnad. Pussades hejda och kopte ett paket tuggummin med smak av fruktcoctail, blev pratad med och skrattad at av glada fransman. Forstod inte vad de sa men log och tankte att de i alla fall sag glada ut.

 

Flygresan gick smooth och jag satt bredvid en veckopendlande fransman som jobbade i Belgien. Han envisades med att jag skulle improva min franska under den knappt tva timmar langa flygresan, och pratade pedagogiskt langsamt med mig om sitt jobb och sin familj. Han fragade inte sa mycket vilket gladde mig. Landning, utskrivning av bussbiljett, tag till stationen Bryssel Noord foljde. Dar skulle jag vanta i tva timmar tills bussen skulle ga klockan sex pa kvallen. Timmarna gick, klockan blev sex. Klockan blev kvart over sex. Ingen buss. Klockan blev halv sju. Ingen buss. Och sa vidare. Ingen visste nagot, men det kom ingen buss. Jag blev lite orolig att jag inte skulle hinna med sista taget fran Amsterdam, mina mobilpengar tog slut och jag var inte glad. Tre timmar efter schemat kom det javla fordonet och vi brummade ivag i morkret mot den Hollandska huvudstaden. Jag satt bredvid en mycket trevlig och tyst sovande individ. En actionfilm pa hollandska visades med omotiverat hogt ljud. Jag fortsatte lyssna sonder min stackars uttjatade spellista.

 

Jag hann med taget. Jag fros. Men jag kom hem. Jag tackade min egen fortanksamhet, att jag tagit cykeln och inte bussen till Ede i fredags. Detta eftersom bussarna mellan Ede och Wageningen slutar ga klockan tolv, och den dryga milen inte var nagonting jag hade velat promenera i morkret denna aprilnatt mellan tisdag och onsdag. Jag tackade ocksa en eventuell vadergud for att denne inte lat regnet sippra genom molnen. Och slutligen tackade jag mig sjalv for att jag varit klok nog att ha med mig en extra tjocktroja. 

 

Nu i efterhand later den har delen av min minst sagt logistiskt komplicerade helg inte sa farlig, men mentalt var de timmarna jag inte visste nar eller ens om bussen skulle komma de jobbigaste under hela resan. Jag var uttomd pa energi och hopp och det enda jag ville var att satta mig ner. Lagga mig ner. Bli kramad. Typ.

 

En parentes i sammanhanget ar att nasta gang jag ska flaxa runt som en idiot utan att kanna mig varken saker pa mig sjalv eller pa varlden, ska jag ha andra klader pa mig an vad jag hade denna gang. Det ar ju valdans trevligt att bli visad vart man ska och sa vidare, men det kan ga till overdrift. Och ibland vill man bara kunna flanera. Ibland vill man bara kunna bestalla en kaffe utan att behova svara pa fragor om vem-vart-hur-nar-oh-vacker-oh-ca va-oh-sverige-mmm-blinkblink. Nu later jag som en idiot, men jag var inte i form for den typen av uppmarksamhet. Framfor allt var det har en jobbig grej nar jag kommit fram till Holland och vantade i femtio minuter pa tag till Ede-Wageningen. Stel i benen, ont i fotterna och allmant blek och med mascara overallt kande jag mig inte helt nojd med att varken sitta, sta eller ga bland folk med mina stackars fina, relativt hoga skor som fortjanar battre an sa och med mina tunna svarta strumpbyxor (som i alla fall - TACK NAGON! - var hela tillfallet till ara) och inte alltfor langa kjol.

 

 

 

Jag lämnade er precis då jag började undra vad jag gjort. Vem vill mig illa? Och framför allt varför? Är jag otroligt dum i huvudet? Klantig? Otymplig i alla organisatoriska sammanhang? Brist på självinsikt eller inte, jag vägrar tro att den här helgen är ett resultat av min eventuella dumkantade klantiga otymplighet. Kanske vägrar jag också tro att någon vill mig illa.

 

Hur som helst, scenen: Jag är på Lyons flygplats en måndagskväll och har bestämt träff med min holländska vän i Bryssel - dit flyget ska ta mig - som kommer ta mig med bil till Wageningen. På tisdagen har jag obligatoriska saker i skolan och en grym pluggvecka väntar. En kvinna kommer fram och pratar snabbt på franska. Jag stakar fram je comprends pas, rien! Est-ce que vous pouvez me dire la même en anglais? eller något liknande. Hon upprepar lika snabbt, lite hårdare och med en blick som vore jag den imbicillaste på jorden samma sak. På franska.

 

 

Vad en man sedan förklarade var att det blivit fel på min bokning och att jag inte kommer få åka med. Jag blir visad ner till en betonggång. Där fick jag gå till EasyJets informationsdisk och blev underrättad om att det bästa jag kan göra är att boka en plats på planet till Bryssel nästa dag, alltså en flight på tisdagen klockan två på eftermiddagen. Här kom tårarna. Jag ursäktade mig och gick och ringde akutsamtal till berörda parter. Gick in på toaletten och andades och torkade bort det värsta mascarakladdet från kinder och ögonlock. Gick tillbaka till informationstanten som då säger Happy now? 

 

Kände mig inte så happy då heller men jag kunde agera någorlunda professionellt. Jag kunde fatta beslut om att ett plan med KLM till Amsterdam med så kort varsel skulle vara betydligt dyrare än att åka med ett billighetsbolag till Bryssel och sedan ta sig därifrån till mitt Holland. Tåg går ju säkert, tänkte jag. Betalade. Fällde några sista tårar och begav mig tillbaka med buss till Grenoble. Även denna gång blev jag mött, och även denna gång kändes det mötet värt ganska mycket av det krångel min eventuella dumkantade klantiga otymplighet orsakat. Vi begav oss till en brittisk pub och firade att jag var tillbaka och avnjöt chillax livemusik; lite Dylan, lite annat såndär musik som man känner igen men inte kan sätta fingret på, en gitarr, en fiol, en väldigt märklig bas och en äldre man med grått hår i en tofs. Bredvid satt ett par; tjejen drack en mintshot och killen en öl. Det spelades dart i ett hörn och toaletten var ganska fräsch. Tittade mig snabbt i spegeln och tänkte att det här måste vara den bästa foundationen jag någonsin haft. Efter ett par timmar somnade jag gott och tänkte att imorgon blir allt bra.

 

 

 

 

 

Alternativa titlar på detta inlägg skulle kunna vara: "Hur jag upptäckte att min karma var sämre än jag trodde", "Hur jag gjorde mig förtjänt av telepatisk förmåga" eller det något mer uppgivet desperata "Världen hatar mig - WHYYYY?"

Uppenbarligen föll tilslut lotten på en mer neutral titel. Det behövs lugnande titlar i det här sammanhanget. En del ser påsken som en chill familjehögtid med godis och ägg, färgglada barn och kaffetårar. Efter den här helgen kommer alla mina påskar vara chill, relativiteten slår till igen. Sammanfattningsvis har jag spenderat knappt 40 timmar på resande fot under 5 dagar. Det som skulle varit 7 timmar på 3 dagar förlängdes, försvårades men hade även ett visst mått av förhärligande i sig. Förhärligandet är tyvärr ingenting min rygg eller nacke eller pluggångest tar till sig.

 

Känner att kronologi lämpar sig i detta sammanhang så vi börjar från fredagen, den långa. Jag var ledig som sig bör (vilket man uppenbarligen inte är i Frankrike den här dagen, så jag skriker helgerån!) och for lite tidigare mot Schiphol för att hänga i Utrecht en timme eller två. Det var kallt och regnet hängde i luften, och slog senare hårt mot gatstenarna. På flygplatsen var jag i alla fall i tid, smet smidigt igenom säkerhetskontrollen med mitt lätta bagage (en roman, en skolbok, tre par trosor och diverse resehandlingar och monetära förnödenheter). Jag skulle ju bara vara borta två nätter.

 

Strötittande på godis och sprit, ströluktande på parfymer och boarding. Jag var på väg till Lyon! Planet lyfte klockan halv nio på kvällen, jag ville varken ha sött eller salt när flygvärdinnorna frågade för jag visste att när man kommer till Grenoble så brukar smaskiga saker vänta. Hur som helst ropas det ut i högtalarna att det varit en plane crash i Lyon och att flygplatsen är stängd, ingen vet någonting än och mer information utlovas snart. Klockan är nu tio.

 

Minuter senare meddelas att vi måste tanka planet, eftersom alla flygplatser i Lyon-trakten (från Paris till Geneve) är fulla av plan som skulle landat i Lyon blir det i Zurich vi landar. Ingen vet exakt vad som har hänt, kommer att hända eller händer. Vi hänger i planet ett tag; en kvart, två kvartar, tre kvartar.. Någon säger att KLM håller på att bestämma om det ska sättas in en buss från Zurich til Lyon på stört, eller om vi ska få sova över i Zurich och flyga nästkommande morgon. Flygvärdinnorna uppförde sig exemplariskt bland alla otrevliga och förvirrade passagerare; svarade lugnt och sansat att "it's my first time as well" och "as soon as we know anything, you'll get information". De sprang runt med vattenglas på brickor och log. 

 

I en sån här situation blir folk väldigt folk med varandra. Ett stort gäng pojkar femtion till arton satt längst bak i planet och sjöng högt på franska. Barnen skrek. Affärsmän muttrade. Kineserna var förvirrade eftersom de inte förstod vad som sas. Jag saknade Stefan.

 

Det blev buss. Buss från Zurich till Lyon tar fem till sex timmar, med busschaufförer som vill ha pauser stup i kvarten (förlåt facket, jag var arg) tar det sju och en halv. Jag sov några timmar, tittade ut över ingenting, skrattade åt busschaufförens problem med den automatiska tullgrejen vid franska gränsen och åt alla engagerade passagerare som då skrek HÖGER! VÄNSTER! NEJ! ANDRA HÅLLET! och bara ville hjälpa. Jag hade inför resan gjort en lagom peppig spellista på Spotify som jag tänkte skulle vara perfekt för resan. Efter timmarna på bussen var jag rätt trött på den. 

 

Väl framme på Lyons flygplats var jag väldigt nöjd med mitt beslut att bara ta handbagage, eftersom det var kaOz. En automatkaffe senare satt jag på ännu en buss; den mot Grenoble. Den resan har aldrig känts kortare. Här kommer relativiteten igen; sju timmar nattbuss gör att en timmes morgonbuss känns fjäderlätt. Det var kallt och regnigt men jag blev mött med ett paraply och fick äta caféfrukost med kaffe, bröd med sylter, chokladkrämer, croissanter, juice och bästa sällskapet vid ett slitet träbord på ett mysigt café i centrala Grenoble. Klockan tolv på lördag förmiddag på lördagen landade jag i rummet i vilket jag skulle övernatta.

 

 

 

Man skulle kunna tycka att det här är tillräckligt för att skriva ett blogginlägg - men nej! Jag är inte den som spar på krutet eller nöjer mig med mindre.

 

Trevlig som jag är har jag lärt känna en holländare som passande nog skulle åka bil från Bryssel till Wageningen på måndag kväll. Sätter mig efter några timmars återhämtning vid datorn och börjar leta billiga flygbiljetter till Bryssel på måndag eftermiddag. För man är ju ledig på måndagen också, även i Frankrike uppenbarligen. 

 

Hittar en prisvärd sak på EasyJet, kan andas ut och njuter och andas till på måndag eftermiddag då planet skulle gå. Väl på flygplatsen går allt smidigt även denna gång. Jag checkar in, har mitt boardingpass, pass och allt annat man behöver. Gaten öppnar och jag går in. DÅ! PANG! Precis när jag ska gå på flygplanet kommer någon springande och säger att jag måste följa med tillbaka, att de måste scanna mitt boardingpass igen. Jag får sitta och vänta på en stol. Det visar sig att jag inte har någon plats på planet.

 

 

 

 

Jag känner att uppdateringarn har varit under all kritik sedan början av december, för att inte säga uteblivna. Mycket har hänt; Håkan Hellström har gjort en ny skiva, Ansiktet likaså, snöflingor har fallit och på marken smält bort, jag har bytt skrivbordsbakgrunder från halvnakna tanter med en arty touch, till Jan Eliasson, till stjärnhimmel (en väldigt kort och förträngningslockande period), till ett försök till kollage över saker som gör mig glad och pepp på livet för att nu ha landat på prickigt. Olika färger och olika storlekar på olika prickar. 

 

Annat som hänt är flygresor, borttappat bagage och flygvärdinnor som frågar "Sweet or salty?" när de går omkring med sina snacksvagnar. Jag har hört om en man som en gång fick höra "Sweet or savory?", men det har ännu inte hänt mig. Pubar, klubbar, fett, socker, alkohol, cannabinoider, nikotin och koffein har skymtat förbi. Fläktat och lämnat luktspår i hår och själ. 

 

Min fina vän och följeslagare Daniel har lämnat landet för nya äventyr. Många andra har också lämnat Holland och Wageningen kändes lite tomt när alla 6månadersutbytesstudenter bröt upp. Som tur är kommer nya!

 

Holländare är snåla. Jag tror jag nämnt det tidigare, men det tåls att upprepas. Jag mötte häromdagen en tysk-holländsk flicka som i somras besökt Uppland och Södermanland. Hon och hennes pojkvän tyckte att det var så dyrt att bo någonstans att de spenderat sin första riktiga semester tillsammans i ett tält på olika ställen. De hade börjat med att turista i Stockholm, för att röra sig vidare mot Uppsala, Västerås och Örebro. 10 dagar, 10 nätter och hon verkade inte imponerad. Hon var imponerad över hur många utlänningar det fanns i Stockhom, hur tomt Uppsala var (ehh.. det var ju sommar!) och åsikterna om Örebro och Västerås var väldigt svårtolkade.

 

En annan holländare däremot, en pojke intresserad av biofysik (HAN FÅR INTE NOG!), är helt frälst av Sveriges natur och kultur. Han kan många viktiga ord på svenska; våfflor, kaffestuga, topp, fjällen, Härjedalen, fika, kaffe, vattenfall.. Jag tror ni kan gissa vilken natur han syftar på när han pratar om den svenska naturen. Det här med vattenfall har gjort mig förbryllad, det är tydligen något som folk här åker till Sverige för att se. Eller folk och folk, det verkar i alla fall inte vara helt ovanligt att pojkar i 20-25årsåldern har, med sin familj, besökt Sverige "för att titta på fjäll och vattenfall". 

 

Jag kan inte säga att jag insupit så extremt mycket extra kultur, personer eller annat spännande som lämpar sig att skriva om i min blogg som strävar mot perfektion, information och tradition. Det bästa är att låta mig återkomma, låta mig inspireras av de stackars blommorna som glatt slog ut i vårsolen i mitten av februari men nu har stelnat av frosten och den isande nordanvinden, inspireras av nya erbjudanden på Abert Heijn och av den Parisresa jag äntligen bokat efter att ha suttit i den där jävla vagnen alldeles för länge. 

 

 

Typiskt holländskt väder: Regn.

Typiskt holländskt ljud: Cchhcchh.*

Typiskt holländsk föda: Bröd, majonäs, frityr, fettfritt.

Typiskt holländsk byrokrati (i universitetssammanhang): Välfungerande. 

Typiskt holländsk kroppsform: Långsmal.

Typisk utbytesstudent i Wageningen: Tysk.

Typiskt holländskt studentmannér: Att åka hem till sina föräldrar på helgen.

Typiskt holländsk syn på lyx: Obefintlig.

Typiskt holländskt trafikvett: Att aldrig, aldrig, aldrig gå mot rött.

Typiskt holländsk mataffär: Albert Heijn.

Typiskt holländsk efterrätt: Vla. **

Typiskt holländsk tungvrickare: Bagagedrager.***

Typiskt holländsk cykelkultur: Frodande.

Typiskt holländskt beteende, tankesätt etc: Ganska svenskt. Fast med en twist.

Typiskt Holland: På det hela taget - MYCKET BRA!

 

 

*Det här ljudet är alltså deras G. Långtnerihalsen. Det smittar av sig även på deras engelska. Så fort det finns ett G att uttala så passar de på; cccchhhggccchh. Det tog väldans lång tid innan jag kopplade vad cghchhamma var i formlerna som de visade. Och omecgccchha. Och chcchhif-filerna.

 

**Världens konstigaste uppfinning; efterrättsyoghurt. Finns i smaker som banan, choklad, vanilj, vanilj/choklad.. osvosv. De gånger jag varit "bjuden" (jag vill inte gå in på typisk holländsk snålhet, men den finns - tro mig!) på middag, har vla oftast stått på desertmenyn. Jag blir alltid lika besviken. 

 

***Betyder pakethållare. Se (*) för uttal.