Det är en konstig känsla när man inte kan göra som Albert Heijn vill - HAAAAMMSSSTTTEEERRREEEEEN! - bara för att allt jag hamstrar nu antagligen inte kommer användas upp innan jag tar mitt pick och pack och flyttar härifrån. Jag menar, hur mycket måste man kissa för att på 5-6 veckor göra av med 14 pappersrullar? Hur klinisk kräver man att håret ska vara om man gör av med fyra men betalat för tre schampooflaskor? Och så vidare.
Det är en konstigare känsla än jag hade förväntat mig faktiskt. Lite överväldigande. Det här året har gått snabbt på ett väldigt långsamt sätt. Varje del har känts som en evighet, och det känns som om jag har bott och verkat här i en evighet. Det känns också som om jag vill stanna, som om Wageningen är här jag bor. Här stoppar jag dock mina tankar. Jag vet att jag kommer tycka att det är skönt att flytta till Uppsala. Jag vet att jag kommer kunna andas på ett helt annat sätt. Jag vet att jag kommer bo nära, så nära de flesta jag saknar. Och så vidare.
Sista tentorna i mitt liv har avverkats och i höst ska jag masterarbeta på SLU. Sen är jag klar? Med något. Typ. Kanske. Lite som att ha snickrat ihop en skulptur som kanske ser helt okej ut men inte tillräckligt för att gå att försörja sig på och inte användbar i sig. Fem år av skulptursnickrande.
Regnet smatterismattrar och ikväll är det Eurovision Song Contest. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag nämner det - NEJ! Och kvällen igår bjöd på en summering av de bästa svenska, holländska och tyska bidragen genom tiderna. Sammanfattningsvis är Tyskland det land vi har att tacka för mest. Bara den här ger ju Tyskland douze points i mitt hjärta;
Och ja, det är med tyskar jag ska heja och skämmas ikväll.
Med dom orden och en mental glitterdusch till alla er som orkar traggla er igenom mina ordströmmar, önskar jag er massor av bra saker! Här har vi långhelg och nästa vecka börjar inte förrän på tisdag. Jag har trettio år efter alla andra upptäck serien Girls och är totalt fast. Långhelgen kommer med andra ord mycket lägligt. På tisdag får jag se om mina fina transformerade Aspergillus niger har velat växa och om vi då kan få skörda sporer! Man gör det genom att spruta på någon form av saltlösning på plattorna svampen växer och sprider sina svarta (därav namnet niger) på och sedan försiktigt dra med en spatel fram, tillbaka och runt. Pipettera sedan upp sporlösningen och lek vidare. JAO.
Efter veckor av obefintlig vardagsrutin, helt utan rutor och repetivitet, känner jag mig orutinerad inom allt som har med rutin att göra och på tok för rutinerad inom det rebelliska rutlösa kaoset, som egentligen är varken rebelliskt eller så kreativt som beskrivningen antyder. Sad med sant. Eller så kallas det tentaplugg följt av välförtjänt ledighet och hedonism. Jag väljer att definiera den hedonistiska njutningsuppfattningen som G.E. Moore; att den är ett odefinierat “någonting” som inte kan misstas för något annat. Så jag tänker att hela min värld i everyday fall är rutiga rutiner, och att de här tio dagarna är det som lätt kan isoleras som just njutning. Själavård. Magsäcksfyllnad. Lagom anträngande utflykter. Det bästa av sällskap och en holländsk mix av sol och regn.
Eftersom jag inte vill förflummiga det här fucking inlägget mer så meddelar jag sakligt och direkt att jag idag besökt Koekhof för att uppleva den bland turister omtalade Flower Showen. Söker man rutnät och organiserad estetik så ska man åka hit. Jag vet inte om jag skrivit om de hysteriska trädgårdarna här i allmänhet, att varenda liten täppa är fixad och ansad och pedantiskt underhållen. Koekhof var så, fast i format jättestort. Och fyllt med tulpaner planterade i form av tulpaner. Tulpaner i linjaliska rader sida vid sida. Tulpaner som skrev Holland. Tulpaner som skrev Tulpan. Hjärtan av tulpaner. Tulpaner i mitt huvud, tulpaner i min själ. Men inte i min näsa! Jag är besviken. Tulpaner borde lukta gott. Jättegott. Tulpanerna I Koekhof var lite uppblandade med hyacinter, vilket var kul men kändes lite som fusk. Hyaciner luktar ju på det mest gudomliga vis. Faktiskt.
På vägen hem svängde vi förbi den medeltidsgamla staden Delft. Den var söt, hade extrema mängder turistshoppar runt torget. Det gamla statshuset med guld och den fantastiskt pampiga kyrkan låg också där. Det fikades på gott kaffe och en tillhörande liten kaka innan bilen tog oss tillbaka genom kalla fallande regndroppar, till Wageningen och jag kunde mysa ner mig med min dator, massor koppar te och några skivor husmansbröd med perfekt kokt ägg och en gnutta majonäs.
Det har varit en kall dag. Mina händer är nu äntligen varma av te och tangentbord. Veckan av odefinierbara någonting är till ända. Imorgon börjar en ny kurs och jag hoppas att mina sista veckor av vardag i Holland kommer kryddas med en gnutta av den extrema pedantism iklädd våriga tulpaner som jag sett prov på idag.
