trehundradagar.blogg.se

 

 

 

Igår kväll efter några timmar av givande skolarbete gick en buss proppad med skräckslagna thailändare, överpeppade holländare, mig och några andra till - jag citerar - the longest indoor ski hall in the world in Bottrop, Germany. Min skräckslagenhet var inte så påtaglig, då jag naivt nog trodde att det skulle finnas backar som inte var så branta också. Men där gick jag bet. Inte för att det kanske var sådär extrembrant men.. ändå. Jag är ju inte superduperförtjust i höjder sådär till vardags heller. Det gick ändå ganska bra om jag får säga det själv. Vad jag inte gillade var att det var andra människor i backen, och att den svängde! Var övertygad om att jag antingen skulle meja ner en snowboaråkare eller kabooma rakt in i en väg, eller två, med huvudet före. Så fort jag fick upp farten blev det stört omöjligt att stanna. Min lösning hette sätt dig ner! Tyckte synd om den stackars franska alpvana tjejen som gång på gång var tvungen att dra upp mig. 

 

Åkte ett åk. Det tog en knapp timme. Halva backen 50 minuter, halva 10 minuter. Ungefär. Jag vill prova igen - i en flackare backe, en kortare backe. Bara för att våga lite! Jag får vara feg bestämde jag mig för.

 

Apropå backar så berättade min labkompanjon igår om hans kompis som under en tid bott i Stockholm. Det hör till historien att kompisen är också holländare, och därmed inte sådär överdrivet van vid mark som lutar. Kompisen hade berättat med fasa om alla Stockholms mountains. Hur jobbigt det var att ta sig runt. Hur det bara var uppföruppföruppför hela tiden. Bergen var överallt. I suppose you're quite used to mountains like this (syftar på wageningens enda kulle), since you're from Sweden? Njanej. Jag bor i den platta delen av Sverige. But I thought you lived close to Stockholm? My friend told me about the mountains.

 

 

Okej. Nu skulle jag ju snyggt väva in den jävliga bussresan hem igår. Men jag mår fortfarande illa av att tänka på den. Så man kanske kan nöja sig med att säga att den var äcklig? Och hemsk. Och att det var 2 vääääldigt långa timmar. Innehållande korv. Och tyskar. Och holländare. Och öllukt. Imma på fönstren och lite striptease. Det var de fräscha delarna.

 

Pusshej. Nu ska jag leka med kinesin dynamics och lära mig allt om hur man analyserar enzymkinetik med hjälp av microskop. (whooooaaaaach!)

 

Vaknar löjligt glad denna måndag trots att en vecka utan någon som helst nåd väntar! Anar att det beror på att jag älskar den utdragna hösten som Holland bjuder på; fina löv, fabulös luft & allmänt mys. Att jag dessutom har ljus att tända och goda franska teer att dricka spär ju bara på feelingen. 

 

När min syster kom hit (benämnd besökare 2 i tidigare inlägg) utbrast hon ett flertal gånger en smula irriterat: "Jag tycker inte om det här! Det är som Sverige fast alla pratar konstigt!" Hon sätter ju på något sätt fingret på spiken. Inte så överaskande egentligen, hon är ju bäst lixom.

 

Jag tänkte skona er från alla detaljer om mikroskopi och cellbiologi som mitt liv kommer kretsa kring i veckan. Här är istället en lista på alla roliga saker som händer i  veckan:

 

Måndag: -

Tisdag: Middag.

Onsdag: Skidutflykt till Tyskland. Här är ett hysteriskt skrik på sin plats, efter som jag aldrig - ALDRIG! - åkt skidor utför förut. Anar att det kommer sluta i brutna ben och krossade näsor. Hur som helst så är det ju lite kul att man efter skolan kan åka till Tyskland och skida lite och ändå vara tillbaka klockan 1am. Tycker jag.

Torsdag: Efter-holländska-lektions-öl med alla tyskarna (och någon österrikare och schweiziska).

Fredag: Amsterdam till Daniel!

Lördag: Nijmegen och fest!

Söndag: Äta, jobba, sova, dö. 

 

 

 

 

Ja. Okej. Jag bloggade kanske inte igår. Som plåster på såren så bjuder jag på denna fabulusiösa melodi: 

 

 

Den ingår i min holländskaundervisning och livade upp torsdagskvällen märkbart. Kadengkadeng.. Ohohoh!

 

Hur som helst så berodde mitt ickebloggande igår faktiskt enbart på lathet. Blogglathet. Till skillnad från bloggatlet. Bokstäverna är ju nästan desamma, men innebörden är det inte. JUST DET!

 

Vad gjorde jag istället då, undrar ni och tittar på mig med hunögon stora som det där läskiga fiskögat som man hittade för någon månad sen. Jag är ju inte den som är den utan berättar att jag igår morse vaknade vid gott mod, åt min frukost som bestod av lite ägg, lite kaffe, lite husmansbröd, lite majonäs, lite ost och ett äpple. Kände mig ganska redo att gå ut i regnet och säga HEJHEJ till världen och marknaden på torget. Där inhandlade jag en cykel, eftersom min förra älskade bruna blev stulen utanför en student association i torsdags natt. Det kändes lite onödigt och den nya har bara handbromsar. Känner mig som Bambi. Hur som helst så är det praktiskt att ha något att rulla fram på i vardagen. Den nya har växlar också. Hardcore sporty. Och den är gjord i Holland och av märket Sunrise. Att se märkesloggan täckas av regndropparna gav lite dubbla budskap. Något av en logisk kullerbytta.

 

Jag cyklade till mitt gym, tränade lite, cyklade hem, städade hysteriskt mycket och frenetiskt hela korridoren. Ensam hemma & nystädad korridor = konstig känsla. Det typ ekade. Eller inte. Men det luktade inte bajs och mögel och smulorna under fötterna är nu inte fullt så många efter en promenad i köket. 

 

Till detta utopiska boende bjöd jag en väl vald skara människor. Vi satt ett tag i mitt kök och drack vin, smidde planer och åt nötter innan vi begav oss till en African Night. Den anordnades av en studentförening för Afrikas vänner. Vi åt afrikansk mat (jag vet att Afrika inte är ett land och att det finns många olika matkulturer där); gult ris med ärtor och grejs, någon sorts kryddig mjölklump och köttspett. 

 

En dokumentär visades som skulle visa en positivare bild av Afrikas utveckling än den vi i vanliga fall matas med. Att Africas Silicon Valley = Kenya, till exempel. Att det finns helvetiska mängder naturtillgångar. Att det finns många unga som vill saker. Att man varje gång man möter en afrikan ska fråga "vad ska du göra för Afrika?". Och så vidare.

 

Ja. Det var en bra kväll som slutade med diverse dans. Typ så. 

 

 

 

Snarare tvärt om faktiskt. Fina grejer.

 

Efter mina tentor (som jag för övrigt inte fått veta resultaten på än - gaah!) kom besökare 1 och stannade i dagarna 7. Också mycket fina grejer. Jag blev glad. Vi besökte Arnhem, som ser ut som alla andra holländska städer och där jag köpte strumpbyxor på H&M. Svarta. Fast de har gett upp nu. Det är hål vid tårna och hälarna. Det är fel på mina fötter. Min kropp är inte gjord för att bära sköra plagg. I'm sure.

 

Förutom att köpa strumpbyxor i Arnhem gjorde vi inte så hiskeligt mycket under den veckan. Jag gick några timmar i skolan varje dag, lite mat lagades, kanske en liten promenad, några avsnitt av lågkvalitativa serier och en kväll bjöd på filmen Untouchable. Den var fin och lite fånig, as expected. Skönt.

 

Mina nya kurser verkar bra, även om den ena innehåller ett extremstort grupparbete i en extremstor grupp. Det handlar om Riboswitches. Hejhej. Den andra kursen är mycket mikroskoporienterad och där lär jag mig allt om hur man får "Natureomslagssnygga" bilder på celler och deras innehåll. Faktiskt rätt skoj!

 

Några timmar efter att besökare 1 lämnat Wageningen, anlände besökare 2. Tågen gick bra den dagen, det ösregnade, jag pratade med en flicka med Londonskt ursprung på vägen till Schiphol som berättade allt om det bedrövliga brittiska bussystemet och hade en väldigt fin kappa och ett matchande paraply, besökare 2 och jag möttes utanför flygplatsens Starbucks. Kvällen förflöt och vi åt pommes frites som sig bör. Vi köpte svindyra matvaror på en av Schiphols mataffärer och åkte hem i mörkret och regnet och myste.

 

På fredagen gjorde vi pannkakor och välkomnade lördagen under en nattpromenad. Kyrkklockorna slog lite försiktigt och det var någon form av löpartävling som skulle gå av stapeln på torget. Jag tyckte synd om alla kalla löptightsbeklädda ben som gömde sig för regnet på torgets uteserveringar. 

 

Lördagen var Amsterdam. Söndagen var dagen då besökare 2 skulle åka hem igen. Vi hade då full koll på exakt var man skulle byta buss till tåg till buss till Schiphol och allt gick prima (ordet prima är väldigt användbart här)!

 

Så. Hejdå.