trehundradagar.blogg.se

Ja, precis så var det denna helg. Denna helg av vin, turister och Eiffeltorn. Denna helg av pussar på broar, kalla vindar och strosande. Denna helg av solsken och sång. Ja, jag sjöng för mig själv när vi promenerade genom staden.

 

Det är ju svårt att inte nynna på Joe Dassin när man spatserar mot Triumfbågen. Och det är svårt att undvika att peppa sig med JAG TÄNKER HOPPA NER FRÅN EIFFELTORNET när man stegar upp mot andra våningen i den byggnad som jag har hört ska vara överskattad - men som av mig var uppskattad. Det är också svårt att inte tycka att man behöver lite extra pengar, när man blir shopping- och lyxmatssugen och då brista ut i den något modernare dängan Aloe Blaccs "I Need a Dollar".

 

 

Imorgon kom och jag vaknade av en elektronisk rost som sa "klockan ar sju, det ar dags att stiga upp" om och om igen. En promenad till ett av de manga bagerierna senare och efter inmundigande av diverse brod, korv, ost, sylt, te och chokladiga lackerheter blev jag transporterad till Grenoble station. Att bli transporterad pa svarta militarcyklars pakethallare med kudde under rumpan och med vinden i haret ar klart mycket harligare an att fraktas inklamd pa bussar, flygplan eller tag.

 

Jag hade fatt med mig matsack och kande mig efter omstandigheterna ganska avslappnad. Lite uppgiven och less, men avslappnad. Pussades hejda och kopte ett paket tuggummin med smak av fruktcoctail, blev pratad med och skrattad at av glada fransman. Forstod inte vad de sa men log och tankte att de i alla fall sag glada ut.

 

Flygresan gick smooth och jag satt bredvid en veckopendlande fransman som jobbade i Belgien. Han envisades med att jag skulle improva min franska under den knappt tva timmar langa flygresan, och pratade pedagogiskt langsamt med mig om sitt jobb och sin familj. Han fragade inte sa mycket vilket gladde mig. Landning, utskrivning av bussbiljett, tag till stationen Bryssel Noord foljde. Dar skulle jag vanta i tva timmar tills bussen skulle ga klockan sex pa kvallen. Timmarna gick, klockan blev sex. Klockan blev kvart over sex. Ingen buss. Klockan blev halv sju. Ingen buss. Och sa vidare. Ingen visste nagot, men det kom ingen buss. Jag blev lite orolig att jag inte skulle hinna med sista taget fran Amsterdam, mina mobilpengar tog slut och jag var inte glad. Tre timmar efter schemat kom det javla fordonet och vi brummade ivag i morkret mot den Hollandska huvudstaden. Jag satt bredvid en mycket trevlig och tyst sovande individ. En actionfilm pa hollandska visades med omotiverat hogt ljud. Jag fortsatte lyssna sonder min stackars uttjatade spellista.

 

Jag hann med taget. Jag fros. Men jag kom hem. Jag tackade min egen fortanksamhet, att jag tagit cykeln och inte bussen till Ede i fredags. Detta eftersom bussarna mellan Ede och Wageningen slutar ga klockan tolv, och den dryga milen inte var nagonting jag hade velat promenera i morkret denna aprilnatt mellan tisdag och onsdag. Jag tackade ocksa en eventuell vadergud for att denne inte lat regnet sippra genom molnen. Och slutligen tackade jag mig sjalv for att jag varit klok nog att ha med mig en extra tjocktroja. 

 

Nu i efterhand later den har delen av min minst sagt logistiskt komplicerade helg inte sa farlig, men mentalt var de timmarna jag inte visste nar eller ens om bussen skulle komma de jobbigaste under hela resan. Jag var uttomd pa energi och hopp och det enda jag ville var att satta mig ner. Lagga mig ner. Bli kramad. Typ.

 

En parentes i sammanhanget ar att nasta gang jag ska flaxa runt som en idiot utan att kanna mig varken saker pa mig sjalv eller pa varlden, ska jag ha andra klader pa mig an vad jag hade denna gang. Det ar ju valdans trevligt att bli visad vart man ska och sa vidare, men det kan ga till overdrift. Och ibland vill man bara kunna flanera. Ibland vill man bara kunna bestalla en kaffe utan att behova svara pa fragor om vem-vart-hur-nar-oh-vacker-oh-ca va-oh-sverige-mmm-blinkblink. Nu later jag som en idiot, men jag var inte i form for den typen av uppmarksamhet. Framfor allt var det har en jobbig grej nar jag kommit fram till Holland och vantade i femtio minuter pa tag till Ede-Wageningen. Stel i benen, ont i fotterna och allmant blek och med mascara overallt kande jag mig inte helt nojd med att varken sitta, sta eller ga bland folk med mina stackars fina, relativt hoga skor som fortjanar battre an sa och med mina tunna svarta strumpbyxor (som i alla fall - TACK NAGON! - var hela tillfallet till ara) och inte alltfor langa kjol.

 

 

 

Jag lämnade er precis då jag började undra vad jag gjort. Vem vill mig illa? Och framför allt varför? Är jag otroligt dum i huvudet? Klantig? Otymplig i alla organisatoriska sammanhang? Brist på självinsikt eller inte, jag vägrar tro att den här helgen är ett resultat av min eventuella dumkantade klantiga otymplighet. Kanske vägrar jag också tro att någon vill mig illa.

 

Hur som helst, scenen: Jag är på Lyons flygplats en måndagskväll och har bestämt träff med min holländska vän i Bryssel - dit flyget ska ta mig - som kommer ta mig med bil till Wageningen. På tisdagen har jag obligatoriska saker i skolan och en grym pluggvecka väntar. En kvinna kommer fram och pratar snabbt på franska. Jag stakar fram je comprends pas, rien! Est-ce que vous pouvez me dire la même en anglais? eller något liknande. Hon upprepar lika snabbt, lite hårdare och med en blick som vore jag den imbicillaste på jorden samma sak. På franska.

 

 

Vad en man sedan förklarade var att det blivit fel på min bokning och att jag inte kommer få åka med. Jag blir visad ner till en betonggång. Där fick jag gå till EasyJets informationsdisk och blev underrättad om att det bästa jag kan göra är att boka en plats på planet till Bryssel nästa dag, alltså en flight på tisdagen klockan två på eftermiddagen. Här kom tårarna. Jag ursäktade mig och gick och ringde akutsamtal till berörda parter. Gick in på toaletten och andades och torkade bort det värsta mascarakladdet från kinder och ögonlock. Gick tillbaka till informationstanten som då säger Happy now? 

 

Kände mig inte så happy då heller men jag kunde agera någorlunda professionellt. Jag kunde fatta beslut om att ett plan med KLM till Amsterdam med så kort varsel skulle vara betydligt dyrare än att åka med ett billighetsbolag till Bryssel och sedan ta sig därifrån till mitt Holland. Tåg går ju säkert, tänkte jag. Betalade. Fällde några sista tårar och begav mig tillbaka med buss till Grenoble. Även denna gång blev jag mött, och även denna gång kändes det mötet värt ganska mycket av det krångel min eventuella dumkantade klantiga otymplighet orsakat. Vi begav oss till en brittisk pub och firade att jag var tillbaka och avnjöt chillax livemusik; lite Dylan, lite annat såndär musik som man känner igen men inte kan sätta fingret på, en gitarr, en fiol, en väldigt märklig bas och en äldre man med grått hår i en tofs. Bredvid satt ett par; tjejen drack en mintshot och killen en öl. Det spelades dart i ett hörn och toaletten var ganska fräsch. Tittade mig snabbt i spegeln och tänkte att det här måste vara den bästa foundationen jag någonsin haft. Efter ett par timmar somnade jag gott och tänkte att imorgon blir allt bra.

 

 

 

 

 

Alternativa titlar på detta inlägg skulle kunna vara: "Hur jag upptäckte att min karma var sämre än jag trodde", "Hur jag gjorde mig förtjänt av telepatisk förmåga" eller det något mer uppgivet desperata "Världen hatar mig - WHYYYY?"

Uppenbarligen föll tilslut lotten på en mer neutral titel. Det behövs lugnande titlar i det här sammanhanget. En del ser påsken som en chill familjehögtid med godis och ägg, färgglada barn och kaffetårar. Efter den här helgen kommer alla mina påskar vara chill, relativiteten slår till igen. Sammanfattningsvis har jag spenderat knappt 40 timmar på resande fot under 5 dagar. Det som skulle varit 7 timmar på 3 dagar förlängdes, försvårades men hade även ett visst mått av förhärligande i sig. Förhärligandet är tyvärr ingenting min rygg eller nacke eller pluggångest tar till sig.

 

Känner att kronologi lämpar sig i detta sammanhang så vi börjar från fredagen, den långa. Jag var ledig som sig bör (vilket man uppenbarligen inte är i Frankrike den här dagen, så jag skriker helgerån!) och for lite tidigare mot Schiphol för att hänga i Utrecht en timme eller två. Det var kallt och regnet hängde i luften, och slog senare hårt mot gatstenarna. På flygplatsen var jag i alla fall i tid, smet smidigt igenom säkerhetskontrollen med mitt lätta bagage (en roman, en skolbok, tre par trosor och diverse resehandlingar och monetära förnödenheter). Jag skulle ju bara vara borta två nätter.

 

Strötittande på godis och sprit, ströluktande på parfymer och boarding. Jag var på väg till Lyon! Planet lyfte klockan halv nio på kvällen, jag ville varken ha sött eller salt när flygvärdinnorna frågade för jag visste att när man kommer till Grenoble så brukar smaskiga saker vänta. Hur som helst ropas det ut i högtalarna att det varit en plane crash i Lyon och att flygplatsen är stängd, ingen vet någonting än och mer information utlovas snart. Klockan är nu tio.

 

Minuter senare meddelas att vi måste tanka planet, eftersom alla flygplatser i Lyon-trakten (från Paris till Geneve) är fulla av plan som skulle landat i Lyon blir det i Zurich vi landar. Ingen vet exakt vad som har hänt, kommer att hända eller händer. Vi hänger i planet ett tag; en kvart, två kvartar, tre kvartar.. Någon säger att KLM håller på att bestämma om det ska sättas in en buss från Zurich til Lyon på stört, eller om vi ska få sova över i Zurich och flyga nästkommande morgon. Flygvärdinnorna uppförde sig exemplariskt bland alla otrevliga och förvirrade passagerare; svarade lugnt och sansat att "it's my first time as well" och "as soon as we know anything, you'll get information". De sprang runt med vattenglas på brickor och log. 

 

I en sån här situation blir folk väldigt folk med varandra. Ett stort gäng pojkar femtion till arton satt längst bak i planet och sjöng högt på franska. Barnen skrek. Affärsmän muttrade. Kineserna var förvirrade eftersom de inte förstod vad som sas. Jag saknade Stefan.

 

Det blev buss. Buss från Zurich till Lyon tar fem till sex timmar, med busschaufförer som vill ha pauser stup i kvarten (förlåt facket, jag var arg) tar det sju och en halv. Jag sov några timmar, tittade ut över ingenting, skrattade åt busschaufförens problem med den automatiska tullgrejen vid franska gränsen och åt alla engagerade passagerare som då skrek HÖGER! VÄNSTER! NEJ! ANDRA HÅLLET! och bara ville hjälpa. Jag hade inför resan gjort en lagom peppig spellista på Spotify som jag tänkte skulle vara perfekt för resan. Efter timmarna på bussen var jag rätt trött på den. 

 

Väl framme på Lyons flygplats var jag väldigt nöjd med mitt beslut att bara ta handbagage, eftersom det var kaOz. En automatkaffe senare satt jag på ännu en buss; den mot Grenoble. Den resan har aldrig känts kortare. Här kommer relativiteten igen; sju timmar nattbuss gör att en timmes morgonbuss känns fjäderlätt. Det var kallt och regnigt men jag blev mött med ett paraply och fick äta caféfrukost med kaffe, bröd med sylter, chokladkrämer, croissanter, juice och bästa sällskapet vid ett slitet träbord på ett mysigt café i centrala Grenoble. Klockan tolv på lördag förmiddag på lördagen landade jag i rummet i vilket jag skulle övernatta.

 

 

 

Man skulle kunna tycka att det här är tillräckligt för att skriva ett blogginlägg - men nej! Jag är inte den som spar på krutet eller nöjer mig med mindre.

 

Trevlig som jag är har jag lärt känna en holländare som passande nog skulle åka bil från Bryssel till Wageningen på måndag kväll. Sätter mig efter några timmars återhämtning vid datorn och börjar leta billiga flygbiljetter till Bryssel på måndag eftermiddag. För man är ju ledig på måndagen också, även i Frankrike uppenbarligen. 

 

Hittar en prisvärd sak på EasyJet, kan andas ut och njuter och andas till på måndag eftermiddag då planet skulle gå. Väl på flygplatsen går allt smidigt även denna gång. Jag checkar in, har mitt boardingpass, pass och allt annat man behöver. Gaten öppnar och jag går in. DÅ! PANG! Precis när jag ska gå på flygplanet kommer någon springande och säger att jag måste följa med tillbaka, att de måste scanna mitt boardingpass igen. Jag får sitta och vänta på en stol. Det visar sig att jag inte har någon plats på planet.