trehundradagar.blogg.se

Imorgon kom och jag vaknade av en elektronisk rost som sa "klockan ar sju, det ar dags att stiga upp" om och om igen. En promenad till ett av de manga bagerierna senare och efter inmundigande av diverse brod, korv, ost, sylt, te och chokladiga lackerheter blev jag transporterad till Grenoble station. Att bli transporterad pa svarta militarcyklars pakethallare med kudde under rumpan och med vinden i haret ar klart mycket harligare an att fraktas inklamd pa bussar, flygplan eller tag.

 

Jag hade fatt med mig matsack och kande mig efter omstandigheterna ganska avslappnad. Lite uppgiven och less, men avslappnad. Pussades hejda och kopte ett paket tuggummin med smak av fruktcoctail, blev pratad med och skrattad at av glada fransman. Forstod inte vad de sa men log och tankte att de i alla fall sag glada ut.

 

Flygresan gick smooth och jag satt bredvid en veckopendlande fransman som jobbade i Belgien. Han envisades med att jag skulle improva min franska under den knappt tva timmar langa flygresan, och pratade pedagogiskt langsamt med mig om sitt jobb och sin familj. Han fragade inte sa mycket vilket gladde mig. Landning, utskrivning av bussbiljett, tag till stationen Bryssel Noord foljde. Dar skulle jag vanta i tva timmar tills bussen skulle ga klockan sex pa kvallen. Timmarna gick, klockan blev sex. Klockan blev kvart over sex. Ingen buss. Klockan blev halv sju. Ingen buss. Och sa vidare. Ingen visste nagot, men det kom ingen buss. Jag blev lite orolig att jag inte skulle hinna med sista taget fran Amsterdam, mina mobilpengar tog slut och jag var inte glad. Tre timmar efter schemat kom det javla fordonet och vi brummade ivag i morkret mot den Hollandska huvudstaden. Jag satt bredvid en mycket trevlig och tyst sovande individ. En actionfilm pa hollandska visades med omotiverat hogt ljud. Jag fortsatte lyssna sonder min stackars uttjatade spellista.

 

Jag hann med taget. Jag fros. Men jag kom hem. Jag tackade min egen fortanksamhet, att jag tagit cykeln och inte bussen till Ede i fredags. Detta eftersom bussarna mellan Ede och Wageningen slutar ga klockan tolv, och den dryga milen inte var nagonting jag hade velat promenera i morkret denna aprilnatt mellan tisdag och onsdag. Jag tackade ocksa en eventuell vadergud for att denne inte lat regnet sippra genom molnen. Och slutligen tackade jag mig sjalv for att jag varit klok nog att ha med mig en extra tjocktroja. 

 

Nu i efterhand later den har delen av min minst sagt logistiskt komplicerade helg inte sa farlig, men mentalt var de timmarna jag inte visste nar eller ens om bussen skulle komma de jobbigaste under hela resan. Jag var uttomd pa energi och hopp och det enda jag ville var att satta mig ner. Lagga mig ner. Bli kramad. Typ.

 

En parentes i sammanhanget ar att nasta gang jag ska flaxa runt som en idiot utan att kanna mig varken saker pa mig sjalv eller pa varlden, ska jag ha andra klader pa mig an vad jag hade denna gang. Det ar ju valdans trevligt att bli visad vart man ska och sa vidare, men det kan ga till overdrift. Och ibland vill man bara kunna flanera. Ibland vill man bara kunna bestalla en kaffe utan att behova svara pa fragor om vem-vart-hur-nar-oh-vacker-oh-ca va-oh-sverige-mmm-blinkblink. Nu later jag som en idiot, men jag var inte i form for den typen av uppmarksamhet. Framfor allt var det har en jobbig grej nar jag kommit fram till Holland och vantade i femtio minuter pa tag till Ede-Wageningen. Stel i benen, ont i fotterna och allmant blek och med mascara overallt kande jag mig inte helt nojd med att varken sitta, sta eller ga bland folk med mina stackars fina, relativt hoga skor som fortjanar battre an sa och med mina tunna svarta strumpbyxor (som i alla fall - TACK NAGON! - var hela tillfallet till ara) och inte alltfor langa kjol.