trehundradagar.blogg.se

Alternativa titlar på detta inlägg skulle kunna vara: "Hur jag upptäckte att min karma var sämre än jag trodde", "Hur jag gjorde mig förtjänt av telepatisk förmåga" eller det något mer uppgivet desperata "Världen hatar mig - WHYYYY?"

Uppenbarligen föll tilslut lotten på en mer neutral titel. Det behövs lugnande titlar i det här sammanhanget. En del ser påsken som en chill familjehögtid med godis och ägg, färgglada barn och kaffetårar. Efter den här helgen kommer alla mina påskar vara chill, relativiteten slår till igen. Sammanfattningsvis har jag spenderat knappt 40 timmar på resande fot under 5 dagar. Det som skulle varit 7 timmar på 3 dagar förlängdes, försvårades men hade även ett visst mått av förhärligande i sig. Förhärligandet är tyvärr ingenting min rygg eller nacke eller pluggångest tar till sig.

 

Känner att kronologi lämpar sig i detta sammanhang så vi börjar från fredagen, den långa. Jag var ledig som sig bör (vilket man uppenbarligen inte är i Frankrike den här dagen, så jag skriker helgerån!) och for lite tidigare mot Schiphol för att hänga i Utrecht en timme eller två. Det var kallt och regnet hängde i luften, och slog senare hårt mot gatstenarna. På flygplatsen var jag i alla fall i tid, smet smidigt igenom säkerhetskontrollen med mitt lätta bagage (en roman, en skolbok, tre par trosor och diverse resehandlingar och monetära förnödenheter). Jag skulle ju bara vara borta två nätter.

 

Strötittande på godis och sprit, ströluktande på parfymer och boarding. Jag var på väg till Lyon! Planet lyfte klockan halv nio på kvällen, jag ville varken ha sött eller salt när flygvärdinnorna frågade för jag visste att när man kommer till Grenoble så brukar smaskiga saker vänta. Hur som helst ropas det ut i högtalarna att det varit en plane crash i Lyon och att flygplatsen är stängd, ingen vet någonting än och mer information utlovas snart. Klockan är nu tio.

 

Minuter senare meddelas att vi måste tanka planet, eftersom alla flygplatser i Lyon-trakten (från Paris till Geneve) är fulla av plan som skulle landat i Lyon blir det i Zurich vi landar. Ingen vet exakt vad som har hänt, kommer att hända eller händer. Vi hänger i planet ett tag; en kvart, två kvartar, tre kvartar.. Någon säger att KLM håller på att bestämma om det ska sättas in en buss från Zurich til Lyon på stört, eller om vi ska få sova över i Zurich och flyga nästkommande morgon. Flygvärdinnorna uppförde sig exemplariskt bland alla otrevliga och förvirrade passagerare; svarade lugnt och sansat att "it's my first time as well" och "as soon as we know anything, you'll get information". De sprang runt med vattenglas på brickor och log. 

 

I en sån här situation blir folk väldigt folk med varandra. Ett stort gäng pojkar femtion till arton satt längst bak i planet och sjöng högt på franska. Barnen skrek. Affärsmän muttrade. Kineserna var förvirrade eftersom de inte förstod vad som sas. Jag saknade Stefan.

 

Det blev buss. Buss från Zurich till Lyon tar fem till sex timmar, med busschaufförer som vill ha pauser stup i kvarten (förlåt facket, jag var arg) tar det sju och en halv. Jag sov några timmar, tittade ut över ingenting, skrattade åt busschaufförens problem med den automatiska tullgrejen vid franska gränsen och åt alla engagerade passagerare som då skrek HÖGER! VÄNSTER! NEJ! ANDRA HÅLLET! och bara ville hjälpa. Jag hade inför resan gjort en lagom peppig spellista på Spotify som jag tänkte skulle vara perfekt för resan. Efter timmarna på bussen var jag rätt trött på den. 

 

Väl framme på Lyons flygplats var jag väldigt nöjd med mitt beslut att bara ta handbagage, eftersom det var kaOz. En automatkaffe senare satt jag på ännu en buss; den mot Grenoble. Den resan har aldrig känts kortare. Här kommer relativiteten igen; sju timmar nattbuss gör att en timmes morgonbuss känns fjäderlätt. Det var kallt och regnigt men jag blev mött med ett paraply och fick äta caféfrukost med kaffe, bröd med sylter, chokladkrämer, croissanter, juice och bästa sällskapet vid ett slitet träbord på ett mysigt café i centrala Grenoble. Klockan tolv på lördag förmiddag på lördagen landade jag i rummet i vilket jag skulle övernatta.

 

 

 

Man skulle kunna tycka att det här är tillräckligt för att skriva ett blogginlägg - men nej! Jag är inte den som spar på krutet eller nöjer mig med mindre.

 

Trevlig som jag är har jag lärt känna en holländare som passande nog skulle åka bil från Bryssel till Wageningen på måndag kväll. Sätter mig efter några timmars återhämtning vid datorn och börjar leta billiga flygbiljetter till Bryssel på måndag eftermiddag. För man är ju ledig på måndagen också, även i Frankrike uppenbarligen. 

 

Hittar en prisvärd sak på EasyJet, kan andas ut och njuter och andas till på måndag eftermiddag då planet skulle gå. Väl på flygplatsen går allt smidigt även denna gång. Jag checkar in, har mitt boardingpass, pass och allt annat man behöver. Gaten öppnar och jag går in. DÅ! PANG! Precis när jag ska gå på flygplanet kommer någon springande och säger att jag måste följa med tillbaka, att de måste scanna mitt boardingpass igen. Jag får sitta och vänta på en stol. Det visar sig att jag inte har någon plats på planet.